På 1960-talet var homosexualitet i praktiken olagligt i de flesta delar av USA. Det fanns lagar som gjorde det till ett brott att bjuda ut sig åt, eller ha sex med, någon av samma kön, och de hindrade människor från att klä sig som ett annat kön än det de tilldelats vid födseln. I vissa fall var blotta förekomsten av homosexuella i grupp tillräckligt för att polisen skulle bestämma att en sammankomst var "förargelseväckande". Detta skapade en svår och farlig miljö för unga homosexuella i New York City där dessa lagar tillämpades med extrem aggressivitet. Ofta var unga homosexuella hemlösa och bodde på gatan efter att ha blivit utkastade av sina familjer, och drogmissbruk och sjukdom var vanligt på grund av de svåra levnadsförhållandena. Det fanns få fristäder för denna kraftigt marginaliserade grupp och ett underjordiskt nätverk av gaybarer och samlingsplatser växte fram för att erbjuda säkra tillflyktsorter. Med tanke på dessa inrättningars halvlagliga status såg den organiserade brottsligheten tyvärr en potentiell inkomstkälla.

I slutet av 1960-talet drev maffiafamiljen Genovese de flesta gaybarerna i området The Village i New York där de kunde använda sina kontakter för att kringgå lokala bestämmelser och verka utanför lagen. Sommaren 1969 genomförde polisen en rad tillslag mot en av de viktigaste och mest prisvärda av dessa barer, The Stonewall Inn, som hade blivit en fristad för unga som flytt från gatu- och familjevåld. Polisbrutalitet var inte ovanligt, särskilt vid gripanden av homosexuella eller färgade unga, och när New York-polisen genomförde det tredje i en rad tillslag mot The Stonewall, hade bargästerna fått nog av att vara klämda mellan giriga kriminella, hemlöshet och våldsamma poliser. När Stormé DeLaverie, en dragking med blandad etnicitet hamnade i bråk med polisen som slagit till mot klubben den 28 juni 1969 kokade spänningarna över och folkmassan som hade samlats efter tillslagen började kasta mynt, batterier och flaskor mot polisen. Den arga folkmassan skar sönder däck på polisfordon och poliserna, som var ett fåtal i jämförelse med folkmassan som hade vuxit till fem eller sex hundra personer, tog skydd inne i baren. Förutom DeLaverie är den afroamerikanska transrättsaktivisten Marsha P. Johnson och den puertoricanska transaktivisten Sylvia Rivera ihågkomna som högröstade ledare på plats för upproret där parkeringsautomater rycktes upp från marken för att bryta polisbarrikaden. New York-polisens taktiska förstärkningar kom i full upploppsutrustning, men de överlistades av de unga protestanterna som kunde använda The Village smala, diagonala, korsande gator för att kringgå polisbataljonerna. Som mest deltog tusentals i upproret och i upploppen. Striderna mellan polis och aktivister för homosexuellas rättigheter fortsatte i flera nätter och inspirerade solidaritetsprotester i Philadelphia och en sekundär strid på gatan framför tidningen The Village Voice som hade skrivit kritiskt om protesterna under det inledande upproret. Även om rörelser för homosexuellas rättigheter inte på något sätt var nya, ledde händelserna i juni och juli 1969 till att rörelsen som tidigare i hög grad hade fokuserat på acceptans och anseende blev mer militant.

Gay Liberation Front bildades i efterdyningarna av Stonewall och inspirerad av de Svarta Pantrarnas och antikrigsdemonstranters kraftfulla taktik stod rörelsen i solidaritet med många svarta manifestationer, som marschen till kvinnofängelset i stöd för den svarta politiska fången Afeni Shakur. Ett år senare, den 28 juni 1970, organiserades en marsch för att fira vad som då kallades Christopher Street Liberation Day för att uppmärksamma årsdagen av Stonewall-upproret. Tillsammans med andra marscher som ägde rum samtidigt i Los Angeles och Chicago ses de som de första Gay Pride-marscherna i historien, en tradition som fortsätter än i dag. Inom två år efter Stonewall fanns det grupper för homosexuellas rättigheter i nästan alla större städer i USA, såväl som i Australien, Kanada och Västeuropa, och snart fanns det homosexuella politiska koalitioner i båda de stora amerikanska partierna. Stonewall utgjorde en vändpunkt i kampen för jämlik behandling av HBTQ-personer, och vars inverkan var direkt relaterad till kraften i motståndet. Ett webbarkiv sammanställt av en av Stonewalls gäster, Willson L. Henderson, noterar att bland de populäraste låtarna i Stonewalls jukebox sommaren 1969 var "Stand" av Sly and the Family Stone. Låten manar lyssnaren till att: "Stand, for the things you know are right/it’s the truth that makes them so uptight." (Stå upp, för det du vet är rätt / det är sanningen som gör dem så nervösa.) Denna sångtext representerar den moraliska förpliktelse som folk genom historien har känt i kampen för sin frihet.

Rörelsen Black Lives Matter är mer än bara en aktuell politisk nyhet. Den är en del av en sekellång tradition av förtryckta som reser sig för att kraftfullt kräva rättvis och jämlik behandling och tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter. Och om det finns kränkningar, orättvisa och brutalitet kommer det också att finnas motstånd från dem som föreställer sig en bättre, säkrare värld, en värld där vi alla kan höra hemma, och som är villiga att kämpa för att vi ska finnas där. Som författaren, revolutionären och aktivisten Angela Davis så kortfattat uttryckte det: Frihet är en ständig kamp.